Jaha. Hälseneruptur. Hälsena av. Det var inte riktigt något jag hade sett komma, på gott och ont. Någonstans måste det ju ändå varit en försvagning på senan som jag missat, men efter alla dessa mil promenerandes och springandes med och utan barnvagn så kunde jag väl i alla fall fått en förvarning. Konstiga kropp.
Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan hur det kändes när jag kom in på akuten, men efter en lång funderare så skulle jag nog kunna beskriva det som när en airbag smäller till. Tänk er ingenting, ingenting ingenting, BAM! (det small verkligen som ett pistolskott) och sedan en känsla av att hälen och vaden expanderade. Gjorde det ont? Nej, inte alls. Ingenting. Men då skall tilläggas att jag inte stod på foten för fem öre eller försökte gå. Fick lägga mig på britsen för att J skulle kolla på hälen. Hon gjorde Thomson-test och där var det rätt tydligt att den var av.
Eftersom jag har en ”liten” bebis hemma på 8 månader var min första tanke hur jag skulle lösa det med amningen om jag skulle behöva opereras. Den andra tanken var, helvete, höger ben (köra bil känns långt bort…) och hur ska nu tjejerna ta sig till stallet. Tredje tanken var ”Undra om det här går att kombinera med rehaben för löparknä”.
Väl på sjukhuset fick jag rätt snabbt träffa en akutläkare och därefter en ortoped. De konstaterade rätt snabbt att hälsenan var av och att den skulle opereras. Jag fick info att jag skulle få komma in dagen efter (14/9) och att foten skulle gipsas i spetsskena tills dess att det var dags för operation. Jag fick inte så mycket information om själva operationen mer än att det sker med lokalbedövning(blockerare?) liggandes på mage. Jag ska få gå hem efteråt med gips. Fasta blir det, dock inte från midnatt som det brukar vara och detta med anledning av att jag ammar. Läkaren ringer 09:00-09:30.
Jag fick vänta en bra stund på gipsning men sedan gick det rätt snabbt. Mycket tankar och funderingar. Många av familjepraktiska tankar dock. Men det löser sig, det brukar det göra.
Vägen tillbaka börjar här 